Uluwatu är en by på klipporna som ligger längst ut på en utav indonesiens 17 508 öar. Det är tippen av Bali. Fast det känns inte som världens slut, tvärt om. Med gamla tempel i häftig hinduistisk och balinesisk arkitektur, massor med traditioner, gamla människor, dans och fullt med offringar på trapporna ner till havet känns det snarare som att världen en gång börjat här. Dramatiska klippor som stupar rakt ner där stora vågor bryter över ett grunt rev ända in till klippväggen. Man känner sig rätt liten. Surf i världsklass med locals om surfar bättre än proffsen i Europa. Uluwatu fick oss alla att stanna upp och höra varandra högt mumla ett långt “Woooow..”

Det var solnedgång och perfekta vågor. Eller det var lågvatten och bröt rakt på revet, 3 meters vågor, en halvmeter djupt och alldeles för klumpig bräda. Så jag sket i verkligheten och gick och lade mig i en havspool ute på revet istället. Några 50 meter från brytet där de feta vågorna rullade lade jag mig på rygg i en naturlig liten pool, mot en botten gjord av miljoner korallbitar. Där lade jag mig och somnade in, stack huvudet under vattnet.

Meditation i all ära men det är var nog det mest avslappnande jag gjort i hela mitt liv. Jag somnade men var ändå vaken. Min kropp sov men mitt huvud var helt klart. Jag kände en sån oerhörd balans i hela mig. De tre meter höga vågorna som bröt på det rev jag nu låg på försvann helt hur mina tankar. Jag låg och kollade på branta klippor orangefägade av solen i den antagligen fantastiska solnedgånen som utspelade sig bakom mig. Klipporna resta sig upp mot en klarblå himmel med moln som spelade teater mot de vassa klippformationerna. Samtidigt som jag såg på detta lyssnade jag till ljudet av miljoner koraller som skrapade under min kropp då den nätt spolades fram och tillbaka av de nätta vågor som lyckats ta sig hela vägen över revet. Fast det var egentligen inte dessa saker jag fokuserade på. Det var mina tankar. Jag kände mig helt fri från allting. Greppade om livet liksom.

En av de häftigaste stunderna i mitt liv.

nick ringer, lasta bilen och köra 1 kilometer, upp me kiten, på med snöbrädan, köra slalom fortfort mellan enebuskagen, kötta ett par hundra meter åt ena hållet, ner till havet, vända, hoppa över enebuskage jag inte trodde var alls så högt, sätta landningen, upp på gravhögen, se runt mig, inte en själ i närheten

endast ett fort från 1800-talet

mellan mig och en magisk solnedgång

livskvalitet.

Snö och Sverige i all ära, men jag känner mig väldigt redo att ge mig iväg på nya äventyr!
Det enda som fattas är att boka biljetterna.. Och hämta ut passen.. Samt lite andra små detaljer som var exakt vi ska åka.. Några tips?

“A boat trip in Indo sounds pretty neat, so what kind of person would prefer to go on a cold water charter?”

Exciting thoughts about what makes surfing exciting. TheArticSurfBlog means that surfing is best alone, and that the best chance to score great waves, with no crowd would be at the most desert place in the world. Most people probably find it insane, but i kind of like the tought. Linn does´nt.. Haha when i told dad about the cool part about it the other day she just cut me off and said that surfing is ALL about relaxed waves in warm water with as MANY friends possible in the water.. haha!

But as i said i like the thoughts.. Maybe because they remind me about the Swedish surf, how many times have´nt we thought it is insanity for real, when they warn you to go out of your house on the news, when we get out anyway, in the freezing wind, in the dark cold water, often just to surf a crappy wave or two, after friving for an hour or two.. But its because thats our party. It sure is insane, but its probably what drives us aswell..

The blog is full of maps and stattelite pictures of the absolutly most desert surfable spots on earth, they sure have found some pretty cool places.

Quoting the blog the dude on the video below is in nirvana state of surfing. I would love to go on trips such as the ones they dream about. But not this time Linn, i promise!

www.arcticsurfblog.com

“Listen to me. Please. You’re like me, a homo sapien; or wise human. Life, a miracle in the universe, began around 4 billions years ago, and we humans only 200,000 years ago. Yet, we have succeeded in disrupting the balance so essential to life. Listen to this extraordinary story, which is yours, and decide what you want to do with it.”

Home is and incredible movie of Yann Arthus Betrand. Me, Linn and the rest of our family saw it on a free viewing “film i Båstad” organized on the local cinema in Båstad. I have blogged some insipring persons and project lately, but if someone is insipiring it is Yann Arthus Betrand. A guy who left is carrer as an actor and started working with an animal park in france. Then he left france to live in a nationalpark in Kenya, he lived in the wild, with the massai tribe for three years. And he did all of this together with his wife. He took photos of the tribe and discovered his passion for aerial photography when taking shoots from a balloon. When he got back home he realesed a book “Lions”, he became a reporter, journalist and photograher.  He started working with ecological movements, released the book “Earth from Above” which really shows his amazing artistic photos from above.  In 2009 he made the movie home. And he whole idea of the movie is soo cool, to bee free and to bee yours. In his own words, “The benefits of this film cannot be counted in dollars, but in audience figures.”

It is a really powerful movie. As it is, showing planet earth, it´s beauty, and  most important telling the possible outcome if we don´t watch ourselfs. But also the whole project. Showing the power of your own faith, and the power of photography. Not to mention the beauty of Yanns photography..

The movie is leaving only a little inch of hope for everything not completely fall apart, a little inch. But it is an inch. I think all we need is that inch, and people like Yann.

Watch it in full HD here, Home Youtube Channel

Check out Yann Arthus Betrand here, http://www.yannarthusbertrand.org

tuktuk är ett kostigt sätt att färdas på. det går läskigt fort och är farligt som attans. det är dyrt och man blir lurad både på pengar och till dyra kostymbutiker och massageställen. ändå åker vi det. har gamla minnen från när jag var sex och var i thailand för första gången. på tiden innan charter-thailand blev till. starkaste minnet är tuktuk färderna. och tuktuktröjjan som jag fick av päronen och blev min favviströja på hemma plan. jag gillar tuktuk. det är sjukt mycket thailand över det. och grejjen att färdas fort, trångt, farligt och mitt i alltihop är galet skojj. för att inte tala om pimptävlingen förarna har med sina respektive rides. prutspelet med föraren. spelet att pruta på en tuktuk färd kan vara lika stor som att pruta på 5 kostymer, 20 skjortor och lika många slipsar.

och, tvåtaktsljudet. mmmmhm