Bali, Thoughts

scarface


Ligger med takfläkten på högsta möjliga styrka och lyssnar på Vanessa da Mata och Ben Harpers ”Boa Sorte”. När gardinerna fladdrar av vinden så kommer det varma, orangea solljuset in och lustigt nog så går mina tankar till svensk sensommar. Jag skriver lustigt, eftersom luftfuktigheten oftast gör att det sista man tänker på är Sverige.

Just nu bor vi i Uluwatu på Bali. Vi ligger efter med bildredigeringen och här på bloggen är vi fortfarande på Sri Lanka. Det har liksom hänt alldeles för mycket de senaste två veckorna;
Vi har firat balinesiskt nyår tillsammans med både vänner vi mötte förra året och nya vänner. Vi har mött upp Nick, en av Petters bästa kompisar från Sverige. Vi har hittat flera secret spots på den annars så överfulla halvön ”the bukit”. Vi har hyrt bil och planerat roadtrip till Lombok. Vi har gjort roadtrip till Medewi och sagt hej till gamla vänner. Vi har dingat alla våra fyra surfbrädor och Nick fått tre fenor i huvudet. Vi har fått tsunamivarning och flytt upp i bergen till Ubud. Vi har varit på jakt efter sjukhus efter att jag har fått en bilstol i huvudet (vi stod stilla på en parkering och jag skulle släppa ut Nick från baksätet. Istället för att sätet fälls bakåt så far det fram i mitt huvud med stor rekyl..) Vi har väntat på sjukhus och jag har sytt fem stygn i pannan och fått hjärnskakning. Vi har förfasats över bilder och nyheter från Japan. Nick har blivit farbror. Vi har återvänt till kusten. Petter har lyckats köra bil på Poppies Lane 2 (ni som varit där vet vilken bedfrit det är). Vi har lagat alla de dingade brädorna. Vi har haft delade meningar över vad vi ska göra. Vi har bestämt oss för att lämna tillbaka bilen och chilla tills jag mår bättre.

Och nu ligger jag här. Med ett bankande huvud och luftar stygnen. Pannan spänner och man kan säga att jag fått ett gratis ansiktslyft, doktorn var nämligen tvungen att klippa/skära bort lite hud för att få jämna kanter. Så när han sydde ihop det så känns det som mina antydningar till rynkor genast försvann.. Kanske återkommer dem när svullnaden lagt sig. Hör man att jag tycker synd om mig själv?
”Boa Sorte” och det böljande orangea ljuset gör att det inte känns så dumt ändå. Kanske ska tilläggas att det är väldig svag volym och att ljuset inte är så starkt. Annars hade jag aldrig stått ut, det känns nämligen som jag har världens bakfylla..

2 Comments

  • Men lilla du! Akta ditt fina huvud. Skönt i alla fall att ni är någorlunda välbehållna. Jag kan trösta er med att någon sensommar är det då inte här hemma… lite blek vårsol dock, som gör det hela lite roligare. Och Boa Sorte är underbar! Kram till er alla,

    Mette

  • Tack Mette!! Mår mycket bättre nu, och ärret i pannan blev inte så farligt som jag trodde.. :) Hade inte tackat nej till lite blek vårsol.. Höll på att dö av värmeslag idag.. men jag får väl inte klaga.. haha. Stor kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *