Uluwatu är en by på klipporna som ligger längst ut på en utav indonesiens 17 508 öar. Det är tippen av Bali. Fast det känns inte som världens slut, tvärt om. Med gamla tempel i häftig hinduistisk och balinesisk arkitektur, massor med traditioner, gamla människor, dans och fullt med offringar på trapporna ner till havet känns det snarare som att världen en gång börjat här. Dramatiska klippor som stupar rakt ner där stora vågor bryter över ett grunt rev ända in till klippväggen. Man känner sig rätt liten. Surf i världsklass med locals om surfar bättre än proffsen i Europa. Uluwatu fick oss alla att stanna upp och höra varandra högt mumla ett långt “Woooow..”
Det var solnedgång och perfekta vågor. Eller det var lågvatten och bröt rakt på revet, 3 meters vågor, en halvmeter djupt och alldeles för klumpig bräda. Så jag sket i verkligheten och gick och lade mig i en havspool ute på revet istället. Några 50 meter från brytet där de feta vågorna rullade lade jag mig på rygg i en naturlig liten pool, mot en botten gjord av miljoner korallbitar. Där lade jag mig och somnade in, stack huvudet under vattnet.
Meditation i all ära men det är var nog det mest avslappnande jag gjort i hela mitt liv. Jag somnade men var ändå vaken. Min kropp sov men mitt huvud var helt klart. Jag kände en sån oerhörd balans i hela mig. De tre meter höga vågorna som bröt på det rev jag nu låg på försvann helt hur mina tankar. Jag låg och kollade på branta klippor orangefägade av solen i den antagligen fantastiska solnedgånen som utspelade sig bakom mig. Klipporna resta sig upp mot en klarblå himmel med moln som spelade teater mot de vassa klippformationerna. Samtidigt som jag såg på detta lyssnade jag till ljudet av miljoner koraller som skrapade under min kropp då den nätt spolades fram och tillbaka av de nätta vågor som lyckats ta sig hela vägen över revet. Fast det var egentligen inte dessa saker jag fokuserade på. Det var mina tankar. Jag kände mig helt fri från allting. Greppade om livet liksom.
En av de häftigaste stunderna i mitt liv.
