Bilder från förra året när Petter och jag på motorcykel (moped som kan gå i 120) mötte två bussar som försökte köra om varandra i en uppförsbacke, vi kom alltså i en nedförsbacke och var tvungna att köra ut i diket.. Vi gled på gruset och jag hörde ett knak, trodde genast det var Petters dator som jag hade i en väska på mig (sjukt att det var allt jag kunde tänka på), men det visade sig vara mitt revben.. Petters axel och höft fick sig en riktig törn också. Vi blev omhändertagna av en familj längs vägkanten som tog fram en vattenslang och försökte tvätta våra sår. En gumma höll fast mig medans Petter var tvugen att dra ut en stor sten som satt i min armbåge. Det värsta av allt var att vi var tvugna att sätta oss på motorcykeln och köra dem 2 km vi hade kvar till Medewi. Nej, okej, det värsta av allt var att det bröt perfekta vågor när vi kom fram, men vi fick inte surfa på två veckor. Jag kunde inte surfa mer på hela resan.. Men vi var glada att vara vid livet! Det var väldigt svårt att hitta en doktor på landsbygden, först kom vi till en barnmorska. Tillslut kom vi till en “akut” som måste vara den sämsta jag sett.. Varje dag på Bali dör typ 44 personer eller liknande i mopedolyckor.. Hyr inte moped!
På grund av våra tidigare erfarenheter av trafiken på Bali så bestämde vi oss i år för att hyra en bil istället för moped. Det var liksom värt den extra kostnaden, tänkte vi. När vi var på flykt från tsunamivarningen så körde vi vilse och runt i cirklar. Petter (den enda som körde) blev tillslut så trött att vi bestämde oss för att sova på en parkering och fortsätta dagen efter. Vi spänner upp brädorna i taket, fäller alla säten och täcker alla fönster. När vi är färdiga så måste Nick (som bodde i bagageutrymmet) gå på toaletten, så jag ska släppa ut honom, men då måste jag först fälla upp ena bilstolen. Jag trycker på en knapp och Nick håller inte i den, så den far i full rekyl (kan man säga så?) och plastbiten där nackstödet en gång satt träffar mig rakt i pannan. Två centimeter längre ner och jag blivit blind. Jag hinner inte förstå vad som händer, allting blir blött och när jag ser Nicks och Petters förskräckta ansikten så svimmar jag, det var så skönt. Jag flöt i väg och såg min familj och låg i min säng i Sverige. Tyvärr vaknar jag upp och inser att jag fortfarande är på en parkering på Bali. Jakten på sjukhus börjar. På det första säger dem att jag måste sys, jag blir livrädd för det var riktigt sunkigt. Så vi letar vidare och på vägen kör vi ner en mopedist. Petter stannar för att ta med honom till sjuhuset också, men han var rätt oskadd så vi körde vidare. Tillslut hittade vi Bali International Medical Clinic, ett väldigt fräscht ställe. Jag hamnar på en brits och när dem tvättar rent det öppna hacket håller Petter på att svimma. Det var trubbiga kanter så dem måste skära till huden, då håller jag på att svimma. Fem stygn blev det tillslut, för 3 miljoner rupier, men då skickade dem med mig halva sjukhusapoteket.. Jag kunde varken läsa, titta på film, eller lämna rummet de följande 10 dagarna. Det var verkligen dötrist. Men glad att jag fick behålla mitt öga!
Bali misshandlar mig gång på gång, men jag kan inte avsluta vårt kärleksförhållande. Paradisön är helt enkelt värt stygn och brutna ben. Mina bästa tips: hyr inte moped, rör inte spaken för bilsäten, teckna reseförsäkring och ha med i resebudgeten att det kan komma plötsliga extrakostnader.
