Ibland känns hela resan som något jag drömt… När jag tänker tillbaka på alla fina minnen och stunder så känns det alldeles för bra för att vara sant. Därför är jag sjukt glad att vi (läs Petter) kånkade runt på en dator och stor kamera. Det var så värt det!
Visst förstår jag dem som reser utan kamera, som inte vill känna sig som turister och som menar att det räcker med att uppleva.
Men dem har nog inte alzhimers i släkten som mig.. När jag ser bilderna kommer hela känslan tillbaka.
Jag minns exakt hur det kändes när vi satt på café Caprice i Camps Bay, Sydafrika med varsin kall Heiniken i handen och planerade nästa etapp av resan. Med fånigt glada leende på läpparna klickade vi rundor bland flyg till Bali och googlade boenden. En döv tjej gick rundor bland borden och sålde rosor och en typisk sydafrikansk överklass-kvinna köpte två rosor och gav till oss.
På nästa bild sitter vi på en strand på Koh Samet i Thailand med en ruskigt god och stor bucket. Nån timme senare möter vi upp Thewa och hans brorsa och det utvecklas till en av dem roligaste och galnaste utekvällarna i mitt liv hittils. Slutar med att Petter och kastar av sig tröjan och springer ner i ett fantastiskt hav med en gigantiskt måne ovanför.
Nummer tre är på Bali, i Kuta Beach. Vi hade haft en fantastisk månad med fantastiska människor. Dock “tvingades” vi tillbringa de sista tre dagarna i Kuta Beach (aka helveteshålan) för shopping. Vi gömde oss från mopeduthyraren vars moped vi hade crashat med och några minuter innan den här bilden togs fick jag posera med kinesiska småtjejer som trodde jag var Hillary Duff.
Sista bilden är från Cintsa, Sydafrika. Där tältade vi på en helt otroligt bra camping, Buccaneers. Helt nybyggt kök, ute-duschar och jättefina toaletter. Vi käkade milli pop, majsgröt, typ tre gånger om dagen och faschinerades av två muskelknuttar från Johannesburg som förutom landcruiser, kanoter, soffor, kiteutrustning och surfbrädor hade med sig en slav som fick göra allt…
